Tankar och reflektioner från Lilla Akademiens rektor Emelia Gardemar
Musik, grammatik och Riksting
Hur är det nu med grammatik – är det roligt eller tråkigt att lära om det? Här går meningarna isär. En del elever blir som uppslukade och fascineras av att se språket som ett pussel som kan delas upp och förklaras i grammatiska termer. Andra ifrågasätter såväl nyttan som nöjet med grammatikstudierna och suckar tungt över konjunktioner och verbformer. Men en sak är säker – om man sjunger och dansar sin grammatik så blir lärandet glädjefyllt.
När årskurs 5 och 6 tillsammans med jazzensemblen i Gy1 bjöd in till Språklandet, en sång- och dansföreställning om svensk grammatik, så fanns det inga tunga suckar varken på scen eller i publiken. På tre skolföreställningar fylldes Drottning Silvias Konsertsal av mellanstadieelever, som med stort intresse och nyfikenhet följde med på sökandet efter de försvunna prickarna över å, ä och ö. Genom hela Språklandet gick färden. Singular och plural gestaltades i sång och interjektioner dansade fram över scenen. Räkneord auktionerades ut till högstbjudande – man menade att dessa, trots att de är en ordklass, i stället borde skickas till matematiklandet. Verbgymnastiken var ansträngande men lärorik för både publik och artister och jakten på de försvunna prickarna ackompanjerades av musik av Mozart såväl som Stevie Wonder. Med fart och fläkt och många skratt lärde vi oss mer om personliga och possessiva pronomen, hur adjektiven kompareras och andra intressanta saker i den svenska grammatiken. Föreställningen skapades av Anne Sjölund – manus och regi, Riina Turunen – koreografi, Lotta Gullberg – arrangemang och körledning och Nicolina Östblom – ensembleledning.
Det känns så självklart att elevernas lärande blir både lustfyllt och fördjupat när de får lära på detta kreativa och gemensamma sätt. De lär sig om körsång, dans, muntlig framställning och drama. De lär sig om samarbete, att arbeta med fokus och målmedvetenhet, att utveckla det egna uttrycket och att våga. Och de lär sig om svensk grammatik. Hos väldigt många av eleverna som skapade Språklandet kommer ordklasserna för alltid att sitta i kroppen, i rörelser och sånger och i minnet. Detaljer vävs samman till helheter och får ett sammanhang, vilket leder till förståelse. Det har skapats djupa och bestående kunskaper.
Samma dag som jag avnjöt grammatikföreställningen så deltog jag också på Riksting för västerländsk konstmusik, som Kungl. Musikhögskolan stod värd för. Det var en viktig dag som handlade om det professionella musiklivets kompetensförsörjning och vilka utmaningar och brister som finns i musikens hela utbildningskedja.
På Rikstinget fick jag lyssna till flera röster från olika delar av Sveriges musikutbildningar och det fanns en dyster samstämmighet i beskrivningen av problemen. Man talade om att de redan marginaliserade estetiska ämnena i grundskolan nu riskerar att försvinna ännu mer, när elevens val planeras att tas bort ur timplanen, till förmån för SO, NO och moderna språk. Att barn inte får lära sig att sjunga och utveckla sin sångröst på förskolorna och att förskollärarutbildningen har utarmats på estetiska ämnen för blivande förskollärare. Estetiska ämnen är sedan reformen 2011 inte längre obligatoriska på gymnasiet. Kulturskolan lever en allt svårare tillvaro med minskade ekonomiska resurser. Och musikhögskolorna är svagt finansierade och har därmed svårt att erbjuda den undervisning som behövs för att kunna hålla hög kvalitet. Det gäller framför allt högskoleutbildningar inom klassisk musik, komposition, dirigering och musikteori där man menar att det är utmanande att med nuvarande resurser och förutsättningar kunna rusta studenterna för konkurrensen i ett internationaliserat musikliv. Det var många utmaningar som beskrevs, men dagen genomsyrades också av en stor vilja och motivation att vända den negativa utvecklingen i Sverige. Det var inspirerande att möta så många engagerade musikutbildare som vill bidra till att bygga en stark och samordnad kedja av musikutbildningar.
Kontrasten mellan Språkland och Riksting var påfallande stor, trots alla gemensamma beröringspunkter som handlar om musik och utbildning. Dagen blev för mig en bekräftelse på vårt arbete med utbildningarna på Lilla Akademien. I stället för att marginalisera estetiska ämnen lyfter vi fram dem och låter estetiska arbetsformer och tematisk undervisning utgöra grunden för ett holistiskt lärande hos eleverna, både konstnärligt och akademiskt. Instrument- och ensembleundervisningen har en helt självklar plats och eleverna börjar spela ett instrument redan i förskoleklassen. Jag möter många lärare som med hög kvalitet och stort engagemang varje dag vill skapa förutsättningar för våra elever att utvecklas både inom musik och alla skolans ämnen och rusta dem för att i framtiden kunna arbeta inom många olika yrkesområden, musiklivet inte minst. På det sättet vill vi bidra till att stärka svensk musikutbildning.
Jag dröjer mig kvar i den svenska grammatiken och tänker att det fanns många adjektiv (och ett och annat adverb) på Rikstinget. Man använde ord som marginaliserad, utarmad, svår, bristande och svagt finansierad. Adjektiven är givetvis utmärkta när vi vill förstå situationen och beskriva hur det står till med musikutbildning i Sverige.
Men nu tror jag att det är dags för verben. Tillbaka till Språklandet, där vi fick stifta bekantskap med en presens-person och en futurum-flicka. Jag tar med mig dessa två karaktärer och tänker att nu behövs verben och de bör vara i formerna presens och futurum:
Vi sjunger och vi kommer att sjunga.
Vi musicerar och vi kommer att musicera.
Vi skapar och vi kommer att skapa.
Och sist men inte minst: vi bygger ett stark grund för musik och lärande och vi kommer att fortsätta bygga ett ännu starkare fundament för musik och lärande och ge vårt bidrag, gärna i samverkan med andra, till en livskraftig utbildningskedja av musik och kompetensförsörjning för det framtida musiklivet.
Emelia Gardemar, 29 mars 2023